En stor del av människans påverkan på landskapet och lämningar i form av fornlämningar och äldre byggnader tillför landskapet önskvärda estetiska, ekologiska och historiska dimensioner. Att bibehålla och i vissa fall restaurera sådana värden är en naturlig del av markförvaltning. När det kommer till fasta fornlämningar, inklusive kulturbärande lager av jord, regleras skydd enligt lag. Hänsynstagande och vidmakthållande vård är önskvärt. Dialog sker med ansvariga myndigheter.
I det följande ges exempel på åtgärder som vidmakthåller kulturarv men även restaurerar och i vissa fall nyskapar vissa typer av kulturbärande småbiotoper i odlingslandskapet. För vissa fornlämning är det önskvärt med kontroll av vegetation (vanligen hålla fritt från träd och buskar, synliggöra). Vidare är det viktigt att undvika skador vid fornlämning i samband med praktisk naturvård, jordbruk, skogsbruk, transport och exploatering (t ex infrastruktur för besökare). I måna av resurser och ansvar kan det bli aktuellt med underhåll och reparation av byggnader & andra konstruktioner av kulturhistoriskt värde.
När det kommer till stengärden är det relativt sällan lämpligt att vidta åtgärder men se till att de ej skadas. I vissa fall kan det vara lämpligt att röja fritt från buskar och träd. I sällsynta fall (kulturarv, säkerhet mm) kan det vara rimligt och rätt att reparera raserade stengärden eller till och med återskapa vad som gått förlorat. Åtgärder kan behöva tillstånd från ansvarig myndighet.
I jordbrukslandskapet (även mellanbygd) vilar en stor del av de ekologiska, estetiska och historiska värdena på småskaliga strukturer. De är skapade av människan och vissa av dessa miljöer åtnjuter visst skydd enligt lag (även om dispensmöjligheter finns). Biotopvård såväl som restaurering av sådana småbiotoper kan omfatta: alléer, pilevallar, solitära träd, läplanteringar, märgelgravar, småvatten, källor, våtmarker, öppna diken och odlingsrösen samt åkerholmar. Ytterligare några kulturhistorisk intressanta miljöer att ge akt på är: fornåkrar och åkerterrasser. Att sköta vägkanter på sätt som berikar floran och insektslivet är en central åtgärd. I grunden handlar det om att sköta vägkanterna på liknande sätt som gäller för ängsmark. Om utarmningen har gått långt kan insådd m fl åtgärder vidtas för att påskynda återskapande av rik flora.
Det finns ett biologiskt kulturarv som enbart kan överleva om aktiva åtgärder sätts in. Det biologiska kulturarvet omfattar äldre sorter och husdjursraser vilka försvunnit eller blivit sällsynta eftersom de är mindre produktiva jämfört med moden avel och moderna sorter. Om jordbruk och åkermark ingår i fastigheter som stiftelsen får rådighet över kan sådana satsningar bli aktuella. Det kräver resurser och samarbete med relevanta aktörer.
En annan dimension av det biologiska kulturarvet är, utöver uppräknade småbiotoper ovan, förekomsten av trädgårdar, köksväxtodling, fruktodlingar och parker vilka har lång kontinuitet såväl som bevarade gamla träd, sorter och metoder. Om sådana miljöer förekommer kan det bli aktuell att vidmakthålla och/eller restaurera sådana miljöer.
Det är oftast bäst att låta rinnande vattendrag utvecklas naturligt såvida inte restaurering av meandring, borttagande av kulvert och biotoputveckling längs med vattendrag är aktuellt. Det är vanligt att åar rensas med viss regelbundenhet. Detta för att flödet ej ska störas, dämmen och översvämning ska uppstå. Kan å-rensning undvikas är detta sannolikt bra för naturvården, i del flesta fall. Om å-rensning ändå blir aktuell (t ex framtvingat av samfällighet, grannar eller krav från myndighet) bör det ske på ett naturvårdsanpassat sätt. Om äldre kvarndammar förekommer behövs en fördjupad analys av kulturhistoriska värden såväl som potential för restaurering av vattendrag. Det finns fall val måste göras.
