Nyttjanderättsavtal - framtidens modell för skydd av natur?
Att som ideell organisation köpa mark för att skydda och förvalta natur är inte helt enkelt. Till en början måste markägaren vara intresserad av att sälja, och därefter finns flera juridiska hinder som kan göra ett förvärv mycket svårt. Enligt Erica Nobel, advokat med miljörätt som specialområde och styrelseledamot i Insamlingsstiftelsen Framtidens Natur & Kulturarv, kan ett nyttjanderättsavtal vara en minst lika bra lösning för att långsiktigt säkra naturvärdena i ett område.
Just nu arbetar insamlingsstiftelsen för att kunna skydda ett sex hektar stort område i Sinarpsdalen med betydande naturvärden. Vägen för att få rådighet över marken är genom ett nyttjanderättsavtal som ska tecknas på 49 år, med en viss ersättning till fastighetsägaren. Att döma av det stora intresse som Framtidens Natur & Kulturarvs satsning rönt bland markägare runt om i landet, är omständigheterna kring Sinarpsområdet långt ifrån unik. Många som har naturvärden på sina ägor verkar vara öppna för att skydda dessa, förutsatt att man i den bistra ekonomiska verkligheten får hjälp att täcka en del av det inkomstbortfall som följer med att exempelvis avsätta avverkningsmogen skog. Att rakt av sälja marken till någon aktör som vill skydda naturen går knappast – möjligheterna till förvärvstillstånd och avstyckning ter sig ofta som små och kan i sig bli en kostsam och tidsödande process. Med kraftigt minskade offentliga resurser för naturvård är ett naturvårdsavtal eller reservatsbildning också mindre sannolikt. Det är emellertid här som nyttjanderättsavtalen kommer in – markägaren överlåter rådigheten över marken till nyttjanderättshavaren, får en ekonomisk kompensation för detta, men behåller ändå äganderätten. Att få till stånd ett sådant avtal kan också ses som att påbörja en långsiktig samverkan med en lokalt förankrad markägare, vilket kan skapa en större acceptans för förvaltningen och naturvårdsinsatserna (som kan skilja sig avsevärt från hur marken tidigare använts).
– När man som en organisation ska etablera sig på en plats, som förvaltare av ett naturområde, skulle jag säga att denna typ av avtal faktiskt är att föredra framför förvärv, menar Erica Nobel. Med markägaren i Sinarpsområdet har vi en mycket positiv dialog och vi är helt överens om att nyttjanderättsavtalet ska vara så likt ett förvärv som möjligt. Målsättningen är att skapa förutsättningar för skydd över lång tid, med frihet för Framtidens Natur & Kulturarv att göra de naturvårdsinsatser som krävs, säger hon.
Advokatfirman Delphi i Malmö har genom delägaren Erica Nobel engagerat sig pro bono i arbetet med att för insamlingsstiftelsens räkning ta fram nyttjanderättsavtal som är rättsligt hållbara. En av utmaningarna har varit att utgå från den något daterade jordabalken, som när den utfärdades 1970 inte i första hand tog sikte på upplåtelseformer som handlar om ett slags passivt nyttjande av den upplåtna marken. Enligt jordabalken är ett regelrätt jordbruksarrende när mark upplåts till brukande. Upplåtelsen kan förutom jordbruk även innefatta skogsmark. Om den emellertid enbart omfattar skogsmark är det normalt inte fråga om ett jordbruksarrende, utan kan istället betraktas som en så kallad avverkningsrätt. Men i insamlingsstiftelsens fall, i egenskap av arrendator, kommer det ofta enbart att handla om att på marken vidta mindre och/eller tidsbegränsade åtgärder (t.ex. att återskapa våtmark) och på det stora hela låta naturen ha sin gång mot allt mer rikare biotoper – med andra ord motsatsen till avverkning.
– Jordabalken skrevs ju inte för dessa ändamål från början, så det här blir egentligen att försöka etablera en ny praxis inom ramen för arrendelagstiftningen, säger Erica Nobel.
Något som regleras klart och koncist i jordabalken, och som därmed inte får frångås, är den maximala upplåtelsetiden för ett arrende eller de flesta andra former av nyttjanderätter, på normalt 50 år. När ett nyttjanderättsavtal utformas för ett visst naturområde så är målet emellertid att skyddet ska vara beständigt över tid. Med god marginal innan avtalstiden löper ut vidtas därför åtgärder för att säkra området genom ytterligare ett nyttjanderättsavtal eller, om så skulle vara möjligt, förvärv. I de avtal som Erica Nobel och hennes kollegor utarbetat specificeras också att avtalet är fortsatt giltigt även om fastigheten skulle byta ägare, ett slags ”tredjemansskydd”. Föreskrifterna i avtalet kommer alltså att gälla en ny markägare, som så att säga ikläder sig den ursprungliga avtalspartens roll.
– Rättsligt påminner de här avtalen om servitut, en nyttjanderätt som är kopplad till fastigheten och inte till en viss person. Men om en ny markägare har tankar och idéer som ligger i linje med insamlingsstiftelsens och förvaltningens ändamål så finns det ju inget som förbjuder en omförhandling av nyttjanderättsavtalet, poängterar Erica Nobel.